Gustaf Lundman

Enligt meritförteckningar, Kalmar 1698, tjänstgjorde han 1676 som skadronskrivare i Skåne och var med i slaget vid Halmstad. Sedan blev han med det överblivna manskap av regementet kommenderad i garnision i Halmstad. Var 1678 med att fatta post i Mölle skans för Kristianstad samt också med-kommenderad när skansen anlades på Beckholmen.

Gjorde hela sommaren 1678 regementskvartermästaretjänst och var 1679 kommenderad på örlogsflottan. Samma år i september blev han kommenderad för löjtnant åt Bremen med 50 man av regementet, men blev ifrån Göteborg beordrad till regementet igen. 1689 blev han kommenderad till Kalskrona med de övriga under överste Bellinghausens kommando.

Källa: Karl XII:s Officerare av Lewenhaupt

Det stora nordiska kriget och kriget mot ryssarna tog sin början den 6 mars år 1700. Då kom en mycket trött kurir galopperande genom snön mot Kungsör, med bud från generalguvernören Erik Dahlbergh i Riga: Flera tusen man ur den sachsiska armén har brutit in i svenska Livland, de har stormat Kobrons skans och närmar sig Riga, men den svenska beredskapen är god.

Kuriren hade ridit i fyra veckan med sitt krigsbud genom Livland och Estland, runt Finska viken, tvärs igenom inland upp till den frusna Bottenviken, runt den ner till Stockholm och därifrån direkt till Kungsör, där kung Karl XII befann sig med ett jaktsällskap.

Inom några dagar sändes kurirer ut på alla Sveriges vägar. Översterna vid vartenda regemente i Sverige och Finland fick sina order. Nu var stunden inne för det som de alla hade förberett så länge. Mobiliseringsplanen sattes i verket. Landshövdingarna hade sett till att det fanns matförråd längs marschvägarna. Vapen låg i arsenalerna, fartygen var putsade och redo. Locken lyftes på rotekistorna, uniformerna drogs på. Det vinkades åt far och mor, åt barn och hustru. Ammunition delades ut av korpralen.

Premiärkaptenen Gustaf Lundman var troligen också med när den stora mullrande svenska karolinerarmén marscherade iväg mot fienden, på vårkanten 1700. Många åkte ut med glädje och förväntan, de flesta förmodligen med bävan och skräck.

Morfars morfars morfars farmors mormors far Gustaf Lundman skulle aldrig återvända till sitt land och sina hemtrakter.

Den 20 mars kom bud från Holstein; danskarna hade gått in i Holstein-Gottorp och redan ockuperat större delen av hertigdömet. Sverige hade angripits av två fiender.

Karl XII landsteg på Själland med plan att ockupera och bombardera Köpenhamn och förstöra den danska flottan. Men kriget var slut nästan lika snabbt som det hade startats. Med Karl XII:s armé så nära Köpenhamn insåg kung Fredrik av Danmark riskerna med ett tvåfrontskrig. Han gav upp och gick med på att dra sig ur Holstein-Gottorp och betala skadestånd.

Nu gällde det Baltikum och de hotade svenska provinserna som måste få hjälp innan höststormarna och vintern kom. Den 1 oktober år 1700 seglade Karl XII över mot Baltikum med cirka 8000 man på 200 fartyg av olika storlek.

Den 20 november 1700 stod slaget vid Narva i Estland, som blev Karl XII:s första stora seger. Den gjorde honom känd i Europa. Därefter marscherade man vidare genom Lettland, Litauen, Polen, Vitryssland, Ukraina för att komma till Altranstädt nära Leipzig i Tyskland 1706.

1707 fortsatte marschen via Dresden genom Polen in i Vitryssland till Smorgon, Minsk, Holowczyn, Mogilev, Tatarsk, Malatitse, Starodub i Ryssland, Baturin i Ukraina. Fälttåget var besvärligt och fick flera motgångar, armén var utsvulten och ömklig. När de kom till staden Gadjatj i Ukraina kom en ny stor katastrof, den största hittills. Århundradets värsta vinter slog ner över hela Europa. Kanalerna frös i Venedig. I Paris kunde man köra häst och vagn på Seinefloden. Vinstockarna frös i Frankrike och Italien. Isen tornade upp sig runt den svenska kusten som väldiga bergskedjor och kölden svepte in med vindarna över Ukrainas oskyddade fält.

Kölden bokstavligen förlamade den svenska armén. Först kom förfrysningarna, sedan tynade folk sakta bort sittande på sina hästar, eller på kuskbocken i trossen. Karl XII nådde Gadjatj men måste stanna för kölden. Det var fasansfullt. Stelfrusna bylten låg på vägarna, ryttare måste skäras loss från de förfrusna hästarna.

Efter en lång hård vinter kom våren 1709. Snön smalt. I nio år hade krigen pågått. Den 1 maj inleddes belägringen av staden Poltava. Den 28 juni inleddes så det stora slaget, i morgondimmorna klockan 4. Men de flesta av officerarna hade inte fått några klara order om exakt vad de skulle anfalla. Några dagar före slaget hade Karl XII blivit skjuten i foten. Han kunde därför själv inte leda slaget, men bars på bår med i täten. Närke-Värmlands regemente anföll, trots mördande eld från skansen. De sprang upp så långt de kunde men förlusterna blev stora, leden kom i oordning, de vände om och mötte Jönköpings regemente på väg upp till nytt anfall, de krockade i dammet, röken, skriken och förvirringen - allt under det den mördande elden fortsatte från skansen. De vräktes tillbaka. En del av trupperna fortsatte framåt, andra grupperade om sig till ett nytt anfall över högarna av döda och sårade kamrater som låg på marken.

Efter flera misslyckade stormningsförsök hade klockan nu blivit sex på morgonen. I två timmar hade striden pågått, ännu var inte allt hopp ute för svenskarna. Så kom det ögonblick som Karl XII och hans karoliner hade väntat på i nio år, en uppgörelse på öppen mark direkt med den ryska hären. Här fanns till och med tsar Peter den store själv på plats.

Men för första gången var karolinerna inte själva redo och Karl XII låg sårad på sin bår.

Kolonnerna skyndade så fort de kunde tillbaka till slagfältet där allting hade börjat samma morgon. Nu gällde det att vara först på plats. Ryssarna kom före, skvadron efter skvadron av ryttare, bataljoner och infanterister, en skog av fanor och pikar, ett hav av gröna rockar, en oändlig, över två kilometer lång linje av ryssar ställde upp sig - över 20 000 man.

En kilometer därifrån formerade sig karolinerna så gott de kunde, de som fanns kvar av trupperna: Livgardets grenadjärer längst till höger, Skaraborgs och Kalmar regementen, ytterligare livgardestrupper, Upplands, Östgöta och Närke-Värmlands regementen. Ett kavalleri på 52 skvadroner, fick inte plats till höger om den svenska linjen. Där brukade de stå men där låg nu skogsterräng i vägen. Nu trängdes de ihop långt bakom, förvirring och osäkerhet uppstod. Osäkert var det också inom stridsledningen.

Ryssarna stod där borta som en levande grön mur av 22 000 män med fanor, värjor, musköter och pikar. Över 70 kanoner hade rullats ut. Varje man förstod allvaret i situationen. Så blåstes det sista anfallet för detta krig, 4 000 karoliner mot 22 000 ryssar.

Trummorna mullrade, fanorna höjdes och anfallet hade börjat. Man måste vara mycket modig för att göra vad karolinerna nu gjorde, att bara gå rakt fram mot en femdubbelt starkare fiende, mot 70 laddade kanoner. Många måste ha tänkt att detta är omöjligt, detta kan aldrig sluta väl. Ändå gick de framåt, för om kamraterna till höger och vänster fortsätter att marschera, då går den i mitten också. De fortsatte att gå framåt när de första kanonkulorna skar sina glödande snitt rakt genom leden, då blodet från sönderslitna kamrater stänkte över dem. Då sårade kamrater föll rosslande till marken. De fortsatte framåt. Den ryska muren blev allt tydligare framför dem. Kanonelden intensifierades, leden glesnade. Fanorna smattrade, vapen och utrustning skramlade och klapprade.

I detta anfall fanns troligen också Gustaf Lundman, och han stupade just här, tillsammans med tusentals andra svenska tappra karoliner.